ord om livet


Nedan kan du läsa några av de texter som jag skrivit under åren. Det är en salig blandning av dikter och kortare texter.
 


Kärlekens Dur

Löven lägger sig som ett täcke av lava och guld
Fåglarna rör sig till söders ljus
Träden blottar sin bark och sin årliga oskuld
Vi lever på rötter och druvornas rus

En årstid för längtan och nostalgi
Vi söker oss till värmen av en famn
I väntan på juletider och vit magi
blir hemmet vår eviga hamn

Den friska luften ger utrymme för tankar
och i tillvaron skapar vi struktur
Vi slits mellan ett hjärta som bankar
och tonerna av kärlekens dur


En fotbollsplan i bagis

Jag är täckt med graffiti och klotter, men mina plankor är från början målade i grönt. I somras var jag första parkett när det vankades match. Nu är jag bara en kvarglömd parkbänk, som en och annan hund besöker på morgonpromenaden.

Ett cigarettpaket ligger vid mina rostiga fötter. Paketet förstör min annars perfekta vy av den snötäckta fotbollsplanen, de nakna träden och hjortarna som står framför mig. De tittar på mig och börjar långsamt promenera in mot skogsdungen, då de kan höra hundskall och människoröster närma sig.

Fåglarna hörs, men syns inte. Längs den smala asfalterade vägen som passerar mig rullar krispiga höstlöv fram. En kraftig vind letar sig fram mellan bostadshusen i ljusgula pastellfärger, skakar om trädkronan bakom mig och kyler ned mig ytterligare.

Den dagen i juli då solen lyste upp fotbollsplanen och bollen flitigt landade mot gräsmattan. Flickan satt i min famn och såg sin storebror spela på planen. Hennes förgyllda skratt och känslan av hur dropparna från hennes lakritsglass rann mellan mina plankor. Den dagen glömmer jag aldrig. Sedan dess har snöflingorna skrapat bort varenda litet spår.

Idag smälter snön så snabbt att jag kan höra det. Marken, i vilken jag är fastkilad, blir varmare. Jag kan nästan vicka på tårna. Fotbollsplanen väntar, som jag, på bättre tider.  

Den enda anhängaren

Hon tvekade först. För varje dag hon lyssnade på sektens ledare sögs en liten bit av henne in i sfären, tills hon var förlorad. Hon var den enda anhängaren som dyrkade lidelsen. Allting runt omkring var suddigt, men därinne fick hon allt hon behövde utan att fråga. Hon kände hur hans ljuva röst tryckte sig in i hennes barm. Från muren, hon hade byggt upp, föll stenarna, en efter en. Rätt som det var gav hon sig in i en relation som var intimare än en kyss. Han ville komma in i henne, genom hennes skinn och in i hennes själ. Hon lät honom.

     Hon levde på en känsla, en påtvingad sådan. Det hon såg var en deformerad kärleksbild, hans manipulativa ord som bevis på kärlek och desperationen som bekräftelse på hennes värde för honom. Vardagen fylldes med svartsjuka och våld. Hans ögon, som kobolt, drog henne gång på gång tillbaka. Tanken på att leva utan honom skulle vara som att leva utan luft och vatten. Dagarna gick. En ynklig vecka. En evig månad. Tiden slösades bort. 

     Med spruckna tårkanaler och en klanglös stämma insåg hon att hon inte längre orkade kämpa för att bli förstådd. Förgäves. Hon kysste honom, men läpparna smakade illa. Ju mer hon andades och ju mer hon drack insåg hon att luften i sfären var giftig och vattnet smutsigt. Det låg som ett moln över hemmet. Kärleksstoftet höll henne kvar under molnet ett år till.

     En kväll öppnade hon fönsterluckorna och tittade upp mot den grådaskiga himlen. Det var som om hon såg sig själv från andra sidan gatan. Kvinnan, som stod i fönstret mitt emot, såg ett slut på eländet, men själv hade hon ännu inte styrkan att rädda sig själv. 

Ja, då skulle jag sluta undra

Det snurrar i sin egen takt men alltid med samma hastighet. Ju närmare betraktaren kommer desto långsammare tycks klotet röra sig och färgerna blir allt tydligare. Med en skarpare blick på Tellus framträder tusentals nyanser, men de som är mest övertygande är de i blått och grönt.        

Mörkblått är havet som rör sig från vik till vik och på vågornas kronor syns vitt skum. En av vågorna slår emot en klippa och lämnar kvar sitt spott som sakta rinner tillbaka ner i sitt oändliga djup.

Den obarmhärtiga skepnaden har nått sitt mål och svävar längre in på klippan. Där sitter en människa. Armarna har den lindade om sina ben. Att stenen skaver mot skinkorna märker den knappt då anden, som precis tagit plats i huvudet, ger ifrån sig några lockande andetag. De överröstar vindens sus. Och fiskmåsarnas skrik. Dess existens lever på att förgöra och med rösterna som vapen bryter den ner människosjälar.

Demonen uppger sig oskuldsfullt för att vara Jaget. Det är inte första besöket och människan på klippan lyssnar helhjärtat på dess välvalda ord.
”Vad är egentligen meningen med allting?” häver den ur sig.
Den ryggradslösa demonen fortsätter slänga ur sig vidrigheter som:
”Lever jag bara för att leva igen i ett annat liv? Ju mer jag tänker desto mer säker blir jag på att det inte finns någon mening. Att jag är en av alla djur som lever på instinkt. En instinkt som är till för att jag ska överleva. Till varje pris”

Det djävulska Jaget ställer frågor för att förvirra sitt byte.
”Varför denna besatthet av livet? Till varje pris ska det bevaras. Kanske är det egentligen betydelselöst. Finns de inte för många av oss redan? Borde inte ett spillt liv i själva verket bidra till jordens välmående, till allas förkastliga och falska hopp om meningen som inte finns.”

Frågorna har inga svar.
”Livet? Ja, den gåtan kan bara döden svara på. Borde inte då döden vara någonting efterlängtat? Eller kan någonting så lättillgängligt som döden någonsin vara önskvärt? Alla kan få det. När som helst. Livet däremot. Det är någonting som vi håller fast vid. Som en dolk.”
Den uråldriga anden säger en sista sanning för att slutföra sitt arbete.
”Om jag skulle ta dolken. lirka in den mellan mina revben och trycka in den i mitt sköra hjärta. Ja, då skulle jag sluta undra.”

Förlåta för att njuta 

Ingen inspiration finns kvar. Kvar står hon på perrongen. Perrongen är målad i färgerna vitt och svart, som ett schackmönster. Mönstret får henne att tänka på Kalle Anka på julafton. Julafton är en dag att älska.

Älska gör hon inte så lätt. Lätt är det för henne att blockera känslor. Känslorna lägger sig som en hinna i magen. Magen är tung. Tung som betong. Betong faller hårt mot marken, som vid en förälskelse. Förälskelser kommer lätt på våren. Våren är en tid att vara tacksam. 

Tacksam är hon att hon lever. Lever gör hon då och då. Då hade hon en själ och drömmar av guld. Guld har hon runt halsen, i en kedja. Kedjan får henne än en gång att minnas den sommaren. Sommaren är en tid att glömma. 

Glömma är en evig kamp. Kampen att gå vidare, att behålla sin stolthet. Stoltheten är hennes enda livlina. Livlinan släpper hon inte så lätt. Lätt faller tårarna och löven om hösten. Hösten är en tid att förlåta. Förlåta allting för att njuta.